Hoki Ryu V2 – Komaki Iai- Kendoförening

Idag är Japanska Kendoförbundets iaido (ZNKR) den form av iaido som har flest utövare, men det är en relativt ung samling kator.
Iaido har sina rötter i ett flertal gamla traditioner, eller skolor, vilka i flera fall uppstod kring början av 1600-talet.
Ett par exempel på dessa så kallade Koryu (gammal skola) är Muso Jikiden Eishin Ryu, Muso Shinden Ryu, Tamiya Ryu, Mugai Ryu, Sekiguchi Ryu och Hoki Ryu.
Med “gammal” menar man oftast att skolan grundades eller bygger på en skola från före Meiji (1868), men definitionen är ofta lite flytande.
För att få en djupare förståelse för iaido är en tydlig koppling till en av dessa traditioner av största vikt.

På klubben så tränar vi därför Hoki Ryu (伯耆流) som grundades på tidigit 1600-tal.

Den Hoki Ryu vi tränar kommer från Kumamoto i södra Japan och följer den tradition som lärs ut i Kimura Dojo i samma stad.

Hoki Ryu i Sverige

När Komaki sensei skulle träna inför sin 7 dan-gradering i början av 1990-talet blev han, av sin tränare Iwao Tomioka (hanshi 9 dan), rekommenderad att ta instruktion från Kimura Morihiro sensei. Komaki sensei klarade sedermera sin gradering 1994 i Kumamoto. Kimura Morihiro-sensei blev några år senare inbjuden till Sverige för att undervisa. I samband med detta frågade Komaki sensei om det fanns möjlighet för hans elever att studera Hōki-ryū under Kimura Morihiro sensei, en förfrågan som Kimura Morihiro sensei accepterade. Kimura Morihiro-sensei hann besöka Sverige ett flertal tillfällen, och flera elever från Sverige har besökt Kumamoto för träning.

Kator

Andra gamla koryuarter har olika mängder med tekniker och kator. Där vissa har 70+ kator så tränas Hoki Ryu vanligtvis med ett relativt litet antal kator, normalt 15 stycken.
En annan skillnad är att Hoki Ryu’s kator i vanliga fall inte är direkt numrerade men de brukar delas upp i två primära grupper;
Omote roppon (sex kator) och Chudan (nio kator).

Omote Roppon

Osaenuki (押え抜)
Kotegiri (小手切)
Kiritsuke (切付)
Nukidome (抜留)
Tsukidome (突留)
Shihoganagiri (四方金切)

Chudan

Hizazume (膝詰)
Munenokatana (胸の刀)
Okkakenuki (追掛抜)
Kaerinuki (返抜)
Issasoku (一作促)
Mukozume (向詰)
Nagaroka (長廊下)
Kirisakigaeshi (切先返)
Shihozume (四方詰)

De mest utmärkande dragen i Hoki Ryu iai är kiai, skriket, samt färdigställningen garyu no kamae. Vid det avslutande utfallet i alla kator ges ett kiai för att förstärka tekniken. Generellt sett så är Hoki Ryus kata kompakta och inte särskilt yviga. Jämfört med ZNKR iaido så skiljer sig Hoki Ryu även vad gäller exempelvis timing och fotarbete.

Skolans historia i sitt japanska sammanhang

Inbördeskrigens tidsålder

Japan är ett land med en brokig historia. Perioden från Ōnin-krigets utbrott 1467 fram till slutet av 1500-talet kallas Sengoku jidai – inbördeskrigens, eller “de stridande staternas”, tidsålder. Japan var under denna tid inte ett enat land och saknade i praktiken både centralmakt och central statsapparat. Ashikaga-shogunatet fanns formellt kvar men hade förlorat all verklig kontroll, och kejsarhovet i Kyoto ägde enbart symbolisk auktoritet. Landet bestod av rivaliserande krigsherrar – daimyō – samt klaner och religiösa organisationer som krigade om territorium. Varje daimyō höll sig med egna arméer. Samurajer kunde byta lojalitet, bönder kunde bära vapen och deltog i vissa områden aktivt i krig. Gränsen mellan “bonde” och “krigare” var betydligt mindre skarp under den här perioden än den senare skulle bli.

Grundaren Katayama Hisayasu

Det är i denna värld som Katayama Hisayasu föds år 1575, i samurajsläkten Katayama. Hans fullständiga formella namn var Katayama Hōki-no-kami Fujiwara no Hisayasu: Katayama är familjenamnet, Fujiwara den gamla klantillhörighet (uji) som familjen räknade sin härstamning från, Hōki-no-kami den hovtitel han skulle få senare i livet, och Hisayasu hans personliga namn. Stavelsen “Hisa” är ett så kallat tsūji – ett generationstecken som gick i arv inom familjen och som återkommer hos senare överhuvuden som Hisataka, Hisayoshi, Hisatoshi och Hisamichi.

Kulturen under hans uppväxt var starkt färgad av krig: klanlojalitet och personlig skicklighet med svärdet var bokstavligen en fråga om liv och död. Katayama Hisayasu växte upp med svärdet som ett verkligt krigsvapen – något som tog liv, inte bara en symbol för social status. De tekniker som lärdes ut var praktiska och prövade i strid. I sin ungdom färdades Hisayasu runt i Japan för att lära av många olika mästare, en form av träningsresa som kallades musha shugyō och som var vanlig bland ambitiösa svärdsmän.

*Katayama Hōki-no-kami Fujiwara no Hisayasu*

Japan enas

År 1568 tågar krigsherren Oda Nobunaga in i Kyoto och inleder enandet av Japan. Den nya centralmakten var till en början bräcklig, men landet började långsamt stabilisera sig efter ett sekel av nästan oavbrutet inbördeskrig. Nobunaga dör 1582, förrådd av en av sina egna generaler vid templet Honnō-ji i Kyoto, och hans främste fältherre Toyotomi Hideyoshi tar över och fullbordar enandet.

Toyotomi Hideyoshi hade inte den traditionella bakgrunden från någon av de stora aristokratiska eller militära familjerna – han föddes som bondson och började som enkel fotsoldat under Nobunaga, men steg genom det militära systemet på ren skicklighet. Efter Nobunagas död 1582 hämnades han sin herre, tog kontrollen över dennes territorier och underordnade sig därefter successivt resten av Japan. År 1590 besegrade han Hōjō-klanen vid Odawara och hade därmed i praktiken fullbordat enandet.

Toyotomi Hideyoshi styrde ett enat Japan fram till sin död 1598, men han blev aldrig shogun – sannolikt just på grund av sin enkla härkomst. I stället använde han det kejserliga hovet för att legitimera sin makt: år 1585 utnämndes han till kanpaku, kejserlig regent. Titeln lämnade han 1591 vidare till sin systerson Toyotomi Hidetsugu, som under en period var hans utsedde efterträdare – tills Hideyoshi fick en egen son, Hideyori, och Hidetsugu år 1595 tvingades begå seppuku.

År 1588 genomförde Hideyoshi den berömda katanagari, “svärdsjakten”, där bönderna skulle lämna ifrån sig svärd, spjut, bågar och andra vapen. Nu började man systematiskt separera samurajerna från jordbrukarna (heinō bunri). Samurajerna skulle flytta från landsbygden till borgstäderna, och de övriga grupperna skulle inte längre kunna röra sig fritt mellan samhällskategorierna. Det enade Japan höll på att bli ett ståndssamhälle, och samurajklassen började förvandlas från en krigarbefolkning till en ärftlig byråkratisk och militär elit.

Eftervärlden brukar tala om “Japans tre stora enare”: Oda Nobunaga som påbörjade enandet, Toyotomi Hideyoshi som fullbordade det, och Tokugawa Ieyasu som till slut gjorde det bestående.

*Toyotomi Hideyoshi, porträtt av Kanō Mitsunobu, c. 1598*

Upplysningen på Atago-berget

Katayama Hisayasu rörde sig i denna tids absoluta maktcentrum. Han undervisade i svärdskonst åt Toyotomi Hidetsugu och senare åt Hideyoshis son och arvinge Toyotomi Hideyori.

Under nyårshelgen år 1596 isolerade sig Katayama Hisayasu i Atago-helgedomen på Atago-berget, strax nordväst om Kyoto, under sju dagar och sju nätter. Atago var en helgedom som krigarklassen sedan länge förknippade med skydd och seger i strid. Enligt traditionen såg han under den sista natten tecknet kan (貫, “att genomtränga”) i en dröm och nådde upplysning om hemligheterna bakom tekniken Iso-no-nami, “vågen mot stranden”. När Katayama Hisayasu vaknade var hans sinne klart och utan tvivel. Han hade trängt in i svärdets mysterier. Nu grundade han sin skola som till en början bara kallades för Ikkan-ryū.

Att detta skedde just vid Kyoto är ingen slump. Kyoto var inte bara “Japans huvudstad” i modern mening – det var framför allt kejsarhovets och den klassiska aristokratiska kulturens centrum. Den politiska makten hade i århundraden huvudsakligen legat hos militärregeringarna, först i Kamakura och sedan under Ashikaga, men kejsarhovet i Kyoto ägde fortfarande enorm symbolisk och kulturell betydelse.

Katayama Hisayasu hade mycket gott anseende bland eliten i Kyoto, och år 1610 kallades han till kejsar Go-Yōzei för att demonstrera hemligheterna bakom Iso-no-nami inför hovet. Vid detta tillfälle tilldelades han hovrangen junior femte rang, lägre graden (jugoi-no-ge), och utnämndes till Hōki-no-kami – nominell guvernör över provinsen Hōki. Det är denna hederstitel som har gett skolan dess namn: Hōki-ryū.

Sekigahara, Tokugawa och freden i Iwakuni

*Tokugawa Ieyasu, porträtt av Kanō Tan’yū*

Efter Toyotomi Hideyoshis död 1598 utbröt en maktkamp om vem som skulle styra det enade riket. Den avgjordes år 1600 i slaget vid Sekigahara, där Tokugawa Ieyasu segrade. År 1603 utnämndes Tokugawa Ieyasu till shogun och grundade Tokugawa-shogunatet med säte i Edo (dagens Tokyo) – inledningen på mer än 250 år av i det närmaste obruten fred, Edo-perioden.

Toyotomi-huset levde dock kvar i Osaka, men år 1615 utplånades klanen slutgiltigt i belägringen av Osaka slott. Katayama Hisayasu, vars beskyddare därmed var borta, begav sig västerut och anlände år 1616 till Iwakuni i provinsen Suō. Där tog domänherren Kikkawa Hiroie emot honom som hedersgäst och gav honom ett stipendium motsvarande underhåll för tio personer. Kikkawa Hiroie var själv en anmärkningsvärd gestalt: som vasall under Mōri-klanen hade han inför Sekigahara i hemlighet förhandlat med Tokugawa och hållit Mōri-trupperna utanför striden, vilket räddade klanen från undergång och gav Kikkawa-familjen domänen Iwakuni.

I Iwakuni blev Katayama Hisayasu svärdslärare åt Kikkawa Hiroies son Hiromasa och gifte sig med dottern till Saeki Kichibei Tadanobu. Därefter tjänade Katayama-familjen som domänens instruktörer i krigskonsterna, och Hōki-ryū fördes vidare i Iwakuni ända till efter Meiji-restaurationen år 1868.

Under Edo-periodens långa fred förändrades svärdskonstens roll i grunden. Samhället delades formellt in i stånd, och samurajklassen var förbjuden att bruka jorden, lönearbeta eller bedriva handel. Samurajerna levde på stipendier och förväntades ägna sina dagar åt krigskonster och bildning. Det är därför de stora iai- och kenjutsu-skolorna kunde rymma så många tekniker: träning och studier var samurajernas liv. Många samurajer bemästrade inte bara iai och kenjutsu utan även jōdō och jūdō.

Katayama Hisayasu avled den sjunde dagen i den tredje månaden år 1650, 76 år gammal enligt tidens ålderräkning. På den här tiden gick skolor i arv genom mästarbrev, eller mästarrullar: skriftrullar med förteckningar över teknikerna, skolans historia och en lista över tidigare läromästare. Svärdskolan ärvdes av hans son Hisataka, samtidigt som mästarbrev utfärdades till flera av Hisayasus elever. En av dem var Asami Ichimusai, verksam i Kumamoto på ön Kyushu.

Hoshino-grenen i Kumamoto

År 1776 reste Hoshino Kakuemon (Sanesada), lärare inom Asami-linjen av Hōki-ryū, till Iwakuni för att studera under den fjärde generationens familjeöverhuvud Katayama Risuke Hisayoshi. Hoshino Kakuemon (Sanesada) valde att följa Katayama-linjen i stället, och Katayama-familjens kata införlivades i undervisningen i Hoshino-familjens dojo i Kumamoto. Katayama Hisayoshi utfärdade en mästarrulle till Hoshino Kakuemon (Sanesada). Denna linje brukar idag kallas Hoshino-ha, Hoshino-grenen, av Hōki-ryū.

Hoshino Kakuemon (Sanesada) undervisade i sin tur adoptivsonen Hoshino Ryusuke (Sanetoshi), och hade även en elev vid namn Seki Gunma. Vid Kakuemons död var det Seki Gunma som mottog mästarrullen, och han utfärdade i sin tur en rulle till Hoshino Ryūsuke (Sanetoshi) när denne var redo. År 1804 begav sig Hoshino Ryūsuke (Sanetoshi) till Iwakuni för att studera Hōki-ryū vid källan: under ungefär en och en halv månad tränade han för den sjätte generationens överhuvud Katayama Tomoinosuke (Hisatoshi) och tilldelades flera rullar i olika konstarter.

Meiji-restaurationen – samurajernas slut

Skolan gick vidare till tredje generationens Hoshino, Hoshino Jōun (Sanenao). Under Jōuns livstid inträffade det som skulle omdefiniera Japan för alltid. Med Meiji-restaurationen 1868 återfördes makten formellt till kejsaren, och det feodala samhället monterades ned i snabb takt: domänerna avskaffades 1871, allmän värnplikt infördes 1873, samurajernas stipendier löstes in, och genom haitōrei-ediktet 1876 förbjöds rätten att bära svärd offentligt. Samurajklassen upphörde att existera som stånd, och många av de gamla svärdskolorna dog ut när deras ekonomiska och sociala grund försvann.

Men traditionerna levde kvar hos hängivna familjer. År 1888, bara drygt ett årtionde efter svärdsförbudet, reste fjärde generationens Hoshino, Hoshino Kumon (Sanenori), till Iwakuni och studerade under den sjunde generationens överhuvud för Hōki-ryū, Katayama Honzō (Hisatoshi).

År 1938 fick den femte generationen, Hoshino Ryūta (Saneshige), undervisning av Katayama-familjens siste överhuvud, den åttonde generationens sōke Katayama Busuke (Hisamichi), som då själv reste till Kumamoto. År 1945 utplånades Katayama-familjen, och därmed huvudlinjen av Hōki-ryū, i samband med atombombningen av Hiroshima – Iwakuni ligger bara några mil därifrån. Hoshino-grenen i Kumamoto blev därmed skolans bärare in i den moderna tiden.

Under den här tidsperioden förkortades antalet kator till 15 stycken. De kator som bedömdes utgöra grunden i Hoki Ryu blev kvar, och de som ansågs vara överlappande eller inte tillräckligt unika sorterades bort. Bland annat så rationaliserades de flesta kator som hade både stående och sittande version till bara en variant.

Hōki-ryū i modern tid

Hoshino Kumon (Sanenori) hade en ung elev vid namn Kimura Sanzō. Efter Kumons död fortsatte sonen Hoshino Ryūta (Saneshige) att undervisa i Hoshino-dojon, och Kimura Sanzō mottog med tiden en mästarrulle av Ryūta. Efter andra världskriget flyttade Ryūtas son, Nobutoshi Hoshino till Osaka. Detta avslutade Hoshinofamiljens tradition i Kumamoto. Kimura Sanzō öppnade sedan sin egen dojo i Kumamoto, där han lärde sin son Kimura Morihiro, Hōki-ryū. Nobutoshi Hoshino fortsatte undervisa Hōki-ryū i Osaka och traditionen lever kvar i Hyogo och Osaka än idag.

Under efterkrigstiden skapade Alljapanska kendoförbundet (Zen Nihon Kendō Renmei, ZNKR, grundat 1952) den moderna seitei-iaidon: en gemensam uppsättning kata för hela Japan, så att utövare från olika skolor – och kendoutövare utan egen iai-tradition – skulle kunna träna, mötas och graderas tillsammans. Den första uppsättningen fastställdes 1969 och utökades 1981 och 2000. Två tekniker ur Hōki-ryū togs upp i denna gemensamma iai: Okkakenuki blev ZNKR:s kata nummer fem, Kesagiri, och en stående version av Kotegiri blev kata nummer nio, Soete-zuki. Kimura Sanzō och sonen Morihiro lärde sig tillsammans de nya katorna och graderade sig i ZNKR-systemet. Kimura Sanzō uppnådde graden hanshi 8 dan och Kimura Morihiro kyōshi 8 dan.

Kimura Morihiro avled hösten 2025 och lämnade över Kimura Dojo till sin son Kimura Masataka. Därmed förs en obruten tradition vidare – från Sengoku-tidens slagfält, via Atago-bergets helgedom och borgstaden Iwakuni, till dagens Kumamoto – mer än fyra sekler efter Katayama Hisayasus nätter på Atago-berget.

流悉応之本 – Hōki-ryūs arvslinje

Via mästarbreven, eller mästarrullarna, kan vi följa vilka mästarna genom historien.